Kaisa Mäkäräinen hade bara två reservpatroner kvar. Och hon gjorde inga misstag. VM-bronset lär sätta punkt för allt prat om att hon inte kan hantera de stora förväntningarna.
Snacket började gå redan efter sprintfiaskot i lördags. Om att Mäkäräinens nerver inte håller inför hemmapubliken. Att hon inte pallar för pressen.
Efter sitt genombrott säsongen 2010-11 har Mäkäräinen gjort rent hus i världscupen – fjorton segrar, femtio gånger på prispallen och två segrar i den totala världscupen. Men i mästerskapen har hon inte varit lika träffsäker – bokstavligen. Sotji-OS var en veritabel katastrof och före gårdagen hade Mäkäräinen bara ett guld, ett silver och ett brons i VM.
Mäkäräinen har utstrålat ett positivt lugn och ett starkt självförtroende under hela VM. Hon njuter uppenbart av att tävla inför den sakkunniga och högljudda hemmapubliken i den bekanta terrängen i Kontiolax. Efter att ha skjutit bort sig i snöyran var hon besviken, frustrerad och sorgsen – men aldrig uppgiven.
Hon visste att hon kan bättre. Söndagens jaktstart gav henne trygghet – då hade hon vunnit om hon inte startat så långt bakom täten. Mäkäräinen är i en klass för sig i spåret och i rätta förhållanden är hon tillräckligt bra på skyttevallen.
Under det sista varvet visade Mäkäräinen sin vinnarskalle. Hon sänkte kyligt alla fem tavlorna under det sista, stående skyttet och inledde en vansinnig slutspurt. Hon skrinnade uppför den legendariska väggen som en snabbspolad film och kilade sig in till andra plats, som till slut förvandlades till en tredje plats och bronsmedalj.
Men det var ett vunnet brons. Så mycket för dåliga nerver.
Om Mäkäräinen inte hade tagit medalj i normaldistansen heller hade förstås förväntningarna och pressen inför den avslutande masstarten fått kolossala dimensioner. Men hon träffade rätt med den näst sista reservpatronen. Nu kan hon, avslappnad och med stärkt självtillit, utnyttjade den sista för att pricka guld på söndag.